Alla platser behöver en slogan. Malawi har ”The warm heart of Africa”. Såhär halvvägs (typ) in i min praktik här tänker jag att det är dags att låta er ta del av mitt liv här i värmen. Kära familj och vänner, välkomna!
På vägen hem till Kalimbuka.
Först en förvarning, det här kan vara det längsta blogginlägg jag någonsin skrivit. Det är defenitivt längre än bloggkonstens alla regler. Det kan komma att bli mitt enda från Malawi, förutom det jag skriver på IM:s praktikantblogg. För hen som är intresserad av mer pretentiösa inlägg om rättighetsbaserat utvecklingsarbete i ett av världens fattigaste länder kan man ta sig en titt där (manniskohjalp.se/nyheter)
Vi, jag och min praktikantkollega Hanna, bor i Zomba, en liten stad som är vackert belägen vid foten av Zomba-platån och som på den tiden Malawi var brittisk koloni fungerade som huvudstad. Guesthouse där vi bor är beläget mitt mellan sjukhuset, fängelset och mentalsjukhuset. På mornarna befinner sig fångarna precis utanför murarna för att gräva och greja på åkern där inför kommande regnsäsong. De verkar trevliga, ibland vinkar de åt oss. De militärklädda vakterna med vapen som övervakar dem brukar inte vinka.
Parkwood guesthouse är enligt skylten utanför ”Leaders in hospitality” och kan ordna banketter, konferenser och catering. Man kan säga att de är ett sånt där projekt som börjat med en storslagen vision om vad man vill vara snarare än vad som finns att erbjuda i praktiken. I dagsläget är det jag och Hanna som bor här, vid ett fåtal tillfällen i sällskap av någon ytterligare gäst. I ett intilliggande hus bor Seiko, son till Angie som äger huset. Enligt skvaller ska han i sina dryga 30 år redan ha hunnit skaffat fyra barn med fyra olika kvinnor, men varken barn eller ex ser vi skymten av här. Om dagarna håller Sean ställningarna i guesthouset. Sean gillar att lägga saker i prydliga högar, att hjälpa till med saker man inte bett om (till exempel tvätta ens skor) och att hjälpa oss att laga mat Malawi-style. Jag är väldigt glad över att ha Sean här, att han är så hjälpsam och omhändertagande mot oss har gjort att jag snabbt känt mig som hemma. Innan Jean började sin karriär inom hospitality smugglade han knark från Sydafrika till England. En fin kille.
Åskväder, vilken underhållning!
Vårt hus är i övrigt med Malawisk standard bekvämt. Vi har oftast el, och oftast också varmvatten i duschen. Sedan nån vecka tillbaka fungerar alla fyra plattorna på spisen istället för en, och att vi använder frysen som kyl (istället för kylen där allt man lägger in möglar inom ett dygn) är ju mest en vanesak. TV:n fungerar när Angie betala räkningen, tyvär gör bruset att man sällan riktigt hänger med påvad som händer. Trots det har vi med stor entusiasm tittat på Big brother Africa. Viktigt att försöka hänga med, tänker jag.
Till frukost äter vi – tadaaaa: majsgröt. I sig är kanske inte majsmjöl jättespännade att laga gröt på. Men det faktum att det är glutenfritt (Hannas intolerans till glädje), mättar bra och inte möglar så lätt gör den optimal här. Och om man lägger till mango, jordgubbar, macademianötter, russin eller bara väldigt mycket socker blir det ganska gott.
I början av vår tid här ägnade vi mycket tid åt att vänta på att vår chaufför skulle komma och hämta upp oss och ta oss de 3-4 kilometrarna in till stan eller vidare ut i fält. Nu har vi köpt cyklar (som godhjärtade kanadensare har skänkt till välgörenhet och som säljs här som ”social business”), och svettas de 20 minutrarna i uppförsbacken in till stan. Svensk som jag är svettas jag mycket hellre än väntar.
Det här att inte kunna chichewa, men ändå glatt sitta med och lyssna på Pakacheres radioprogram..
Två dagar i veckan åker jag ut med David eller Emily, Pakacheres ”field monitoring officers” här i Zomba, ut i fält och hälsar på på skolor. Främsta syftet med besöken är monitoring. Att samla information om hur projektet fortlöper. Hur många tjejer har hoppat av skolan? Har någon försökt få dem tillbaka till skolan? Lyssnar klubbarna på Pakacheres radioprogram om flickors rätt till utbildning? Vilka övriga aktiviteter och initiativ har tagits på skolorna för att främja flickors utbildning? Varje besök börjar med att vi går och hälsar på rektorn. Därefter träffar vi oftast skolans mammagrupp och ibland också de tjejer som är med i radiolyssnarklubben. På en skola visade rektorn stolt upp ett hål som han ville att jag skulle ta kort på. Det var visst början till en ny toalett.
De andra dagarna spenderar jag på Pakacheres lilla men funktionella kontor. Oftast har det wifi, uppskattat medel för upprätthållande av kommunikation med omvärlden. I början kände jag mig ofta busy-doing-nothing på mina kontorsdagar och hängde oftast med Hanna när hon åkte ut med sin organisation och hälsade på sparlåneklubbar. När vi nämnt för IM hemma i Sverige att varken jag eller Hanna hade så mycket uppgifter att göra hände det grejer. För min del gick arbetsbördan upp dramatiskt ett par dagar genom att jag fick jobba med att skriva på projektets kvartalsrapport, efter sisådär en månads erfarenhet av projektet. Det var..svårt. Efter att jag lämnade över rapportskrivandet till min handledare har jag nu ungefär lika mycket att göra som innan. Med skillnaden att det känns som att jag är lite mer upptagen nu. Jag tolkar det som ett tecken på att jag börjat vänja mig vid en mer Malawiansk arbetstempo. Dvs att göra saker så långsamt som möjligt, istället för så snabbt och effektivt som möjligt.
Pakachere backpackers trädgård – lite av mitt andra hem här.
Det finns minst tre bra lunchhak i Zomba. Pakachere backpackers, där man kan sitta i trädgården i korgstolar och käka veggieburgare. African heritage, café där man kan äta mackor med riktig ost, islatte och supergoda kakor. Och Tasty bites där man kan äta favoriten ris och grönsaker. Vill man lyxa till det en kväll kan man äta middag på Casa Rosa, italiensk restaurang i en gammal kolonialbyggnad där man kan avnjuta hemmagjord pasta och ett glas vin på verandan.
För några veckor sedan besökte vi det vida omtalade (av den västerländska befolkningen i Malawi) Shoprite i Blantyre. Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle bli så glad över att hitta linser, Alpro vaniljsås, oliver och kryddor som faktiskt har smak. Att Hanna fann glutenfri pasta blev grädden på moset. Vilken lycka! Det är inte som att maten vi åt innan inte var god. Men det är svårt att vänja sig av med variation av smaker och rätter. Att mango och avocadosäsongen just kommit igång gör att det i matväg nte kan sägas gå någon nöd på oss alls.
I övrigt lever jag och Hanna livet som två gamla tanter. Vid sex blir det mörkt och då vill man helst ha hunnit hem, vid niotiden börjar det bli dags att gå och sova. Den enda nattklubben som finns här, G-string, har vi inte orkat ta oss till ännu. Men vi har hört att där finns många prostituerade. I alkoholväg är utbudet något begränsat. Av någon mystisk anledning var Malawis första president väldigt kompis med Danmark, och av nån ännu konstigare anledning gör det att det än idag inte finns någon annan öl än Carlsberg att dricka i det här landet.
Som vit blir det här med hudfärg en ganska stor påverkan på ens liv här. När jag besöker skolor flockas det av tysta, stirrande barn runtomkring mig. När vi handlar grönsaker på marknaden försöker många fånga vår uppmärksamhet, i hopp om att de kan ta lite extra betalt av wasungon (chichewa för viting). Som vit anses du vara rik, oavsett bakgrund. Det är spännande men ibland tröttsamt att vara den anorlunda och konstiga i ett land. Det är utmanande att lära sig om och försöka förstå skillnader i kultur, kontext och normer. Men ibland är det rätt skönt att hänga med människor som har en lite mer liknande bakgrund som en själv. Det finns oväntat många vita människor att hönga med här i Zomba. Man hittar de enklast på någon av tidigare nämnda restauranger, eller på helgerna vid Zombas enda pool. Life as an expat.
I Sverige är jag den lite udda som har en tro, här är Hanna den konstiga som inte kallar sig kristen. Efter att David, min kollega på Pakachere, fick höra det ville han genast åka till Sverige och missionera. Vår chaufför Emanuel är pingstvän och gillar att lyssna på lovsång under våra många resor ut i fält. Varje söndag är han i kyrkan från morgon till kväll. Själv har jag besökt den anglikanska kyrkan vid ett par tillfällen, där söndagsgudstjänsten (på engelska) förutom att den börjar klockan åtta på morgonen inte är helt olik den där hemma. Intressant ur ett missionshistoriskt perspektiv att sjunga engelska psalmer och lyssna till predikan av en pensionerad gamal biskop från USA.
I helgen ska vi turista och åka på safari. Vi har inte så ont om djur här hemma heller: tupparna i trädgården som gillar att gala utanför mitt fönster vid 6-tiden på morgonen, kören av grannens hundar som gör mest väsen av sig på kvällen, råttan modell större som jag stötte på i köket för några dagar sedan (då var det mest jag själv som skrek), kackerlackorna i badrummet som jag alltid misslyckas med att våga jaga ut, myrorna i kylskåpet, den superstora ödlan en vakt bar ut från sjukhuset häromdagen när jag cyklade förbi.. Mångfalden och artrikedomen är stor.
För att sammanfatta det hela: Jag trivs väldigt bra här i The warm heart of Africa.
Haremina säljer kontantkort till mobilen och kall läsk vid vägen utanför vårt hus. Allt man kan behöva.
Favoritmötesplats: under ett baobabträd.
Mera baobabträd!
Färger.
